När jag gick på mellanstadiet..

Vi var sex stycken i min klass från då vi gick i ettan och vi var ett väldigt sammansvetsat gäng. 

Vi ville alltid vara tillsammans och speciellt då vi började i sexan, då var vi störst på skolan och gjorde precis så som sexorna före oss gjort och de innan dess, vi var äldst och vi var så bra kompisar att de var svårt att komma in i vårt gäng

Personligen tycker inte jag att vi var extra elak mot någon, visst ibland tyckte vi de var jobbigt då "femmorna" alltid ville vara med oss och vi kunde säga ifrån många gånger att "nej, vi vill faktiskt vara själva" och "nej, vi vill spela fotboll 6 orna i ett lag och resten i det andra" eller ha fester och träffar bara våran grupp. Vad jag har förstått de så tyckte några att vi var elaka och frös ut folk för att vara dum och göra någon ledsen. Men så kan jag säga att fallet inte var, iallafall upplevde inte jag de på de sättet och det tror jag inte mina klasskamrater heller gjorde, vi ville helt enkelt bara vara ifred ibland INTE frysa ut någon.

Jag upplevde de många gånger jobbigt då lärare och föräldrar gång på gång försökte tvinga oss att vara med alla och gång på gång skällde på oss för att vi ville vara och leka tillsammans bara vi. Det var heller inte så att de var en enstaka person som vi inte ville vara med utan de var oftast alla som inte gick i vår klass.

Jag vet att jag och dom andra ofta kände oss utsatta av föräldrar till andra elever och ledsna för att bli anklagade för saker som vi inte tyckte stämde och de var svårt att förstå för oss att dom tyckte vi gjorde fel, vi ville ju bara leka och ha kul och de var inte vår mening att vara elak eller såra någon.      

Vi lekte ändå mycket med de andra klasserna också och busade, körde skoter, kurragömma, åkte madrass, umgicks, såg film, hade kalas osv. Det var inte alltid så att vi skulle bara vara vi, grejen var bara att när vi bara ville de så blev de så himla stor grej av de. 

Jag vet själv att jag alltid nästan har varit duktig på att umgås med olika personer även då jag var barn och jag har alltid varit social och pratat mycket. Men tycker jag att jag blir orättvist behandlad så säger jag de. Idag är jag mer pedagogisk och har mycket mer tålamod än vad jag hade då jag var 12 och allt är inte så lätt att se ur andras perspektiv då man är barn.

Som tur var så fanns mamma, pappa och de andras föräldrar där för oss och sa att man inte alltid kan komma överens med alla, men dom sa förstås att man skulle ändå vara snäll oavsett om man ville vara med personen eller inte och dom stöttade oss i många lägen då vi var besvikna och ledsna för att vi tyckte att vissa föräldrar var orättvisa och gjorde att vi var rädda. Jag är glad att dom fanns där för mig och att vi har så bra relation än idag.

Idag har jag släppt detta, jag har inget emot dessa föräldrar och jag är väldigt bra vän med några av dom som inte gick i våran klass och även bekant med många av de elever som gick på svartlå skola då jag gjorde de, men jag vill ändå berätta min syn på hela situationen.

Jag vet iallafall att lärarna tyckte om oss väldigt mycket trots att de ibland skällde på oss, för ofta var vi väldigt charmiga och jag har hört att vi lämnat många fina spår efter oss i deras hjärtan.

jag vet nu att till en viss ålder kan man säga åt barn att dom ska leka med alla men detta fungerar inte hur länge som helst, man dras till dom personer man klickar med och det är samma sak som vuxen. Bara man visar respekt och inte säger elaka saker eller kränker personer så måste man få umgås med de personer som man kommer bäst överens med. Så klart ska man sträva efter att alla ska umgås med alla men det kanske inte alltid går och man är ju inte bästa vän med alla de håller nog dom flesta med mig om.

Idag har jag växt som person, jag har lätt att prata med folk och jag är väldigt öppen och försöker att kritiskt titta på mina fördomar och försöker ge alla personer en chans. Jag fick även stipendium för bästakamrat nu när jag gick ut gymnasiet och först tänkte jag med "men va, är jag verkligen de?" Sen insåg jag att jag var faktiskt en av dem som pratade och umgicks med alla grupper i våran klass och ändå var jag lite generad över att få de stipendium men samtidigt blev jag väldigt rörd. Som sagt alla förändras genom åren och man ska inte leva i de förflutna utan ta vara på varje ögonblick.

Stå upp för vad du tycker och umgås med personer som gör dig glad och får dig att må bra!

No hard feelings
Sprid kärlek allihopa! ♡